Då har vi ett canis veckoslut bakom oss och ännu ett framför oss. Om ca 2 månader har vi slutexamen! Då skall Malin kunna visa upp en hel del grundfärdigheter...nu är det bara att träna :) Och det är minsann det roligaste, tack och lov har våren anlänt så det går att vara ute. Vi hade ett riktigt trevligt träningsveckoslut, Malin fick beröm och våra instruktörer tyckte hon var jättehäftig! Tyvärr så haltar hon igen på högra frambenet, så jag måste hålla henne stilla. Lite orolig börjar man bli för vad det kan vara. Jag har en ny bil och hon hoppar väldigt gärna ut och in i bakluckan. Det kan ju vara en orsak, det verkar som om det är något som inte vill bli bra. Första gången hon haltade var det efter häftig lek med Remu, om hon stötte sej då och nu återkommer skadan lätt efter lite mera belastning. Det är ju inte så bra...
På Kimitoön bekantade sej Malin lite med andra djur. Åsnorna gillade hon, kanske det berodde på öronstorleken... okei, lite rädd var hon nog för dem men väldigt nyfiken. Hästarna var betydligt mera skrämmande. Många corgisar har knappast satt sina tassar på ön, för när vi gick en eftermiddagspromenad kom det en tant rusande från en gård. Hon ropade högt "är det en cardigan!!". Orsaken till ståhejet var förstås att hon själv ägde två stycken, men hade aldrig förut sett andra i byn. Hon tyckte Malin var mycket vacker. Men det tycker också både jag och Malin själv. Ibland tittar hon på sej själv i spegeln och då vi tränade på kursen, stannade hon upp och poserade för kameran några gånger...
Vi har också gått en "kontakt och kontroll kurs". Fem gånger övade vi med tre andra hundar, i ett litet rum, att tåla de andra, gå förbi, koncentrera sej på uppgifter odyl. Det gjorde riktigt bra för henne, och hon tål nog hela tiden lite bättre andra hundar runt sej. Ju mer jag klickertränar med henne, desto mera tål hon störningar. Hon älskar faktiskt träning, och träningen vinner över andra hundar. Det är ju fantastiskt bra, men om vi någon gång kommer så långt att hon kan ligga platsliggning med andra hundar, då gråter jag av glädje!
Alla bilder är tagna av kurskompisen Camilla Rautakoski.
Klart ni kommer att klara ett platsligg!!!! Jag trodde aldrig att Loppan skulle klara ett plastligg,men vid 1,5 års ålder slutade hon bry sig i hundar och hon reste sig aldrig upp under ett platsligg någonsin!
SvaraRadera