I love cardigans

Jag har spenderat lördag förmiddag, och snart eftermiddag, till att studera rasen welsh corgi cardigan. Ju mer jag läser om den, i synnerhet rasens ursprung, ju mer älskar jag den. Ingen tvivel är det heller att hunden som snusar sött i soffan bredvid mej inte härstammar från hundarna jag läser om. Cardin är en otroligt gammal ras, de första individerna härstammar 3000 år tillbaka och i långa tider, då när rasens uppgift var mycket värdefull för bonden, var walesarna viktiga med att inte blanda in ´dåliga´hundar. Så här står det:

It was, however, not in his shape that his chief charm lay, but, far more, in his character which combined wisdom, courage, devotion, honesty and obedience. These traits made him unique and can be found only in his direct descendants.

Cardin är en heeler och dess ursprungliga uppgift (senare blandades in hundar med samlarförmågan) var att schasa bort andra bönders kossor, inte att samla ihop och komma hem med dem! :D Den fungerade som ett staket. Andra viktiga uppgifter var att hålla vakt. Corgin skulle hela tiden veta vad som hände runt hemmet! Oj vad allt det här låter bekant! Och i dagens läge grälar vi ju på våra hundar när de beter sej som förfäderna... Senast idag på morgonlänken, som vi gjorde i skogen, skulle Malin med hela sitt lilla stora kookijag få bort `inkräktare`.... och hemma kan man inte göra något utan att ha en corgi med sej som vill ha sin röst hörd. Så här jobbade corgin:

Almost too quick for the eye to follow he works, dancing forelegs spread wide, their peculiar shape used to bring low the head and balance the forward half of the body as it rolls, like lightning, from side to side, dodging by a hair's breadth those murderous hooves. The strong white teeth flash as the powerful jaws drive them home here, there everywhere.

Jep. jep, att klappra tänder, det kan hon. Antagligen tycker Malin att jag är kossan som skall flyttas på. Vi tränar sällan lydnad, men när hon går fot kan hon bita mej i benet, antagligen vill hon ha fart på mej. Det här händer inte i agilityn. Så vi kan dra slutsatsen att det ända Malin brister på är modet, annars är hon en true cardigan :) Vi är knappast snabba som blixten men så här jobbar vi:


Vi har gjort en inofficiell hopptävling. Resultatet var diskvalificering men det berodde endast på att jag ville belöna henne genast efter sista hindret, dvs då vi ännu var på banan. Annars skulle det ha blivit 5 felpoäng och 2 sek långsammare än vinnaren. Banan gick riktigt bra men jag märkte att vi måste jobba på starten. Det här pga att Malin kände se otrygg när jag lämnade henne att sitta vid starten med främmande hundar så nära.
Malin besökte en osteopat för ca tre veckor sedan. Det var mest för att checka att allt är ok. Hennes då och då återkommande hälta, som jag har varit något orolig för men ändå hoppats och trott att har sitt ursprung i försträckningen, har nu varit borta sedan våren,jess!! Osteopaten hittade inte heller något fel på hennes högra framben. Hon hittade lite spänning mellan sjätte och sjunde kotan (nacken), vilket iofs inte är konstigt för låga hundar som måste flitigt titta uppåt. Det som gjorde mej extra lycklig var att ost eopaten, som Malin kallade henne, sa att hennes S1 kota var i utmärkt skick, något som inte är för givet för hundar med dåliga höfter. Kanske Malins höfter inte är dåliga :)