Remus matte Marjut tog vänligen hand om Malin senaste söndag då vi var på 50-års kalas. Allt gick riktigt bra fast jag var lite orolig för Malin då hon natten före plötsligt fick diarre´. Varför vet jag inte... iofs är hon hopplös på att sätta i sej en massa skräp hon hittar där ute. Hennes favoriter är tuggade tuggummin och delikatessen fruset hästskit, alternativt harskit. Så faktum är att jag flera gånger har tänkt att hon har en stålmage. Dessutom var jag orolig för att hon hade svalt ögonen från en mjukishäst hon rev sönder. Jag vet inte i denna dag om hon svalde dem och de kom ut, eller inte, tack och lov var de inte stora... men jag har dem i minne ifall de blir problem med magen igen. Hon var lös i magen i 1 1/2 dygn, Marjut gav något som heter "tehobakt" till oss att ge henne, och det hjälpte. Trots magproblemen hade Malin och Remu det jätteroligt tillsammans. Dom kan hålla på i evigheter med sin konstiga, "endast för corgis" lek. Nu när Qapra har haft löptid så har Seamus följt med på Remu-träffarna. Stackars moffa Seamus, förstår sej inte alls på corgilek, ser ibland riktigt orolig ut och hans min säger "är det där normalt?"
Nää-ä, jag tror inte kookisarna är riktigt normala, men väldigt duktiga på att hitta en plats i ens hjärta. Malin testar mitt tålamod ute på länkarna varje dag. Hon skäller fortfarande till allt och alla trots mina skolningsförsök. Det bor mycket hundar runt omkring oss, i synnerhet små (och skälliga). För ett par månader sedan stannade jag och pratade med en kvinna som har två norwichterriers. Hon demonstrerade ett sådandär "luftskrämselspray", dvs en liten sprayflaska som sprayar luft på hunden, vilket leder till att hunden slutar sitt beteende (för tillfället). Nå, jag säger till henne med stark röst, ALDRIG skulle jag använda något sådant på en hund, jag använder BARA positiva metoder. I synnerhet då Malins skällande är i grunden osäkerhet. Det mest komiska var att för några veckor sedan brast mitt tålamod, Malin bara skällde för något jag inte såg, så jag tog henne i nackskinnet och ruskade om henne. Och vad skällde hon åt? Jo, norwichterrierna med matte. Jep, jag använder bara positiva metoder....
Malin får alltså fram mina dåliga sidor! Men hon lär mej tålamod och jag vet, att nångång, det kan ta månader eller år, lär hon sej, med positiva metoder :)
Låter som mammas tös upp i dagen! Haha, jisses, det är ett under att jag har fått "ordning" på Aylen, vilken valptid men så rolig och utmanade!
SvaraRaderaBit ihop och tänk positivt! haha, eller ja, försök i alla fall!
Kram Kram
En mycket stolt uppfödare!